Blogginlägg B: ETIK I MEDIERNA

Pressen har skapat sina egna etiska regler. De finns för att skydda enskilda personer från lidande. De är regler - inte lagar. Sveriges tryckfrihetslagar är, enligt Björn Häger, relativt liberala.

PRESSETIK, de centrala värden som massmedier anses böra skydda i nyhetsförmedling och opinionsbildning, t.ex. korrekt och allsidig nyhetsförmedling samt enskilda människors integritet. Regelsamlingen Spelregler för press, TV, radio, utgiven sedan 1974, är en samling frivilliga, utomrättsliga regler för journalistik, vilka ligger till grund för bl.a. Pressens Opinionsnämnds arbete.
- Ne.se

De senaste åren har namnpublicering varit ett hett omdebatterat ämne. Vad säger då de pressetiska reglerna angående namnpublicering? Det står klart och tydligt att utgivare bör vara försiktiga med namn och tänka över följderna. Om inte “uppenbart allmänintresse kräver att namn anges“. Bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat bör undvikas om detta gör identifiering möjlig, i de fall där namn inte publiceras.

DN:s pressombudsman skriver angående namnpublicering: “...den oskrivna huvudregeln är att man ska skriva om allt som är av uppenbart allmänintresse.” Och: “De pressetiska riktlinjerna läm­nar stor frihet åt utgivaren. På en tidning är det chefredaktörens suveräna rätt att tolka lagen och göra publiceringsbedömningar.”

Ett återkommande argument för namnpublicering som flitigt används är allmänintresset. Frågan är om allmänhetens nyfikenhet ett tillräckligt argument för namnpublicering. Och när bör en namnpublicering i så fall ske? Efter en dom eller före? 

Det händer att den misstänktes namn publiceras innan denne blivit dömd, det handlar då uteslutande om brottsmål med stor medial uppmärksamhet. Nyligen publicerade Upsala Nya Tidning namnet på den sexbrottsmisstänkte före detta polischefen i Uppsala. Vilket väckte en del debatt. Ansvarig utgivare försvarar sig med att ribban sätts lägre om det gäller en offentlig person, vilket i detta fall ledde till beslutet. 2008 valde Norrländska Socialdemokraten att publicera namnet på den man som misstänktes (och senare också dömdes) för mordet på Caroline Stenvall. Sajtens besöksantal dubblerades i och med avslöjandet, från 70 000 till 143 000. Stort allmänintresse med andra ord. Namnet publicerades före domen. Samhället hade således redan dömt den misstänkte som skyldig. Om namnpublicering sker bör detta åtminstone ske efter domslut, enligt min åsikt. Oskyldig tills motsatsen bevisats, så brukar det ju heta.

Medieforskaren Stig Hadenius hävdar i en debattartikeln i DN att namnpublicering i många fall skulle kunna förhindra brott. Han går till och med så långt att han påstår att mordet på Engla Höglund skulle ha kunnat undgås:

“Vi vet inte vad som hade hänt om den misstänkte gärningsmannen fått sitt namn i tidningen eller i radio och TV redan i samband med Pernillamordet. Eller om man ansett att de upprepade sexualbrotten för vilka han dömdes hade varit tillräckliga skäl för namnpublicering. Hade inte omgivningen blivit mera uppmärksam? Kanske hade Englas mamma inte låtit sin dotter cykla ensam även om det var ljus eftermiddag och de båda hade mobilkontakt? Bara de vetat om faran.”
- Stig Hadenius (DN, 2008-04-15)

Jag är skeptisk. Hadenius resonemang är långsökta. Bara de hade vetat om faran. Nej, det håller inte. Vi vet om faran som alltid lurar ute i det okända. Men vi vinner ingeting med att ha ett samhälle där alla är rädda och misstänksamma mot varandra. Risken finns även att oskyldiga drabbas. Personer som liknar kriminella kan bli utsatta. Meningen med att publicera ett namn ska inte ske för att varna allmänheten - utan för att informera. Det är inte pressens sak att se till att invånarna är säkra.